Nationalmonumentet

Idag besökte jag det indonesiska nationalmonumentet, eller “Soekarnos sista erektion”, som lite mer cyniskt lagda lokalbor kallar det. Jag måste dock medge att det faktiskt var ganska mäktigt. Att mitt i skräniga och avgasluktande Jakarta, stiga in en oas av lugn med detta monument som ett auktoritärt “centerpiece”. Fin utsikt var det på toppen också, må jag säga. Bilder kommer, jag glömde kameran på hotellet, så det blir nog mer bilder imorrn. Under nationalmomentet har de ett museum med reliefer från (lite väl strategiskt) valda skeenden ur Indonesisk historia. Tyngdpunkt har lagts på de otaliga misslyckade upprorsförsoken mot holländarna (eller inte alls så misslyckade om man skall tro museets version). En annan intressant sidnot, är att de beskrev den Indonesiska ockupationen av Östtimor som påtvingad av internationella avtal och av någon mystisk yttre makt som ej specifierades.

Huvudintrycket av museet var dock att jag blev konstant trakkasserad av små snoriga skolbarn. Som omväxlande ville “high fiva”, tigga om dollars, eller bara ta i mig utan att jag märkte det. Dvs konstant peta på min ryggsäck eller stjärt. Missförstå mig mig rätt, barnen är jättesöta en liten stund. Men att bli förföljd av ett 50-tal skolbarn under ovan nämda former i ca en timme tänjer definitivt på ens tålamod. På den positiva sidan har jag nyss skrivit kontrakt för att regissera den Indonesiska B-skräckisen “Woof 4- Fido strikes back again”, med ett par galna pitbulls och en skolklass indonesiska barn I huvudrollerna :-)..