Så, då har jag kommit iväg till Kalinga. Har nu varit borta i ca två dagar. Är för närvarande i en lite större by, Tinglayan. De har till och med ett guesthouse, med riktiga madrasser. Lakanen är dock ihopsydda av mjölsackar. Jag har träffat en tysk som heter Heinz (som ketchupen, säger han glatt) och fått låna hans dator med mobilt bredband. Tyvärr har jag inte tagit med mig usb-kabeln, eftersom jag inte räknade med att ha tillgång till dator här. Jag har nu vandrat i ca två dagar, men vi börjar med första dagen. Vi har besökt två byar. Man känner sig nästan som en tivoli-attraktion här. De små barnen, som aldrig sett en så vit och stor person forut, stirrar storögt på en.Vanligtvis så byter man till sig mat här med tändstickor och godis. Tyvärr får man ofta muta folk for att fotografera dem. Många, speciellt de äldre tror att man kan förlora en bit av sin själ, om man blir fotograferad. Så man får vara och diskret och försiktig.
Jag och min guide Nemad, samt hans nioarige son Fritz, traskade glatt ivag. Fritz klarar lätt av saker som skulle få mig att storkna vid nio års ålder, fast ibland får vi vänta på honom. Men jag har ju semester, så det gör inte så mycket för min del. Efter att tagit buss från Bontoc 08.00 i ca tre timmar, så hikade vi fram till kanske 14.00. Därefter besökte vi våran första lilla by. Där åt vi. Vi fick bönor och ris, som vi kombinerade med medtagen burkmat. Godis och tändstickor som betalning. Grisar, hundar och höns sprang omkring lite överallt och hälsade glatt på en. De har börjat använda lite moderna material till några av husen, ex korrugerad plåt. En av de äldre damerna skämtade glatt med mig. Hon ville gärna gifta om sig, eftersom hennes man var avliden. De varnade oss också för stammarna på andra sidan chico river, som de har en gränsdispyt med. Innan vi gick fick jag bevittna tillverkning av haschkakor, som skedde relativt spontant i byns centrala lilla torg. Efter att sagt ”no Fbi, no Cia” några gånger fick jag till och med ta kort på processen. Sedan erbjöd de mig att pröva varorna, men jag tackade artigt nej. Bilder kommer.
Efter det hikade vi resten av dagen, tills vi kom fram till But-but, byn vi skulle sova i. Där motte vi familjen som skulle inkvartera oss. De bjöd på kaffe. Jag tackade ja mest av artighet, eftersom jag inte är så förtjust i kaffe. Men detta kaffet var nyplockat och solrostat, direkt från ett näraliggande trad, och var jättegott. Sen åt vi tillsammans och sov. Folk här sover på golvet med bara en liten stråmatta (påminner om ett stort bordsunderlägg) som underlag. Det var hårt och kallt. Farfadern i familjen var dessutom förkyld och låg och yrade stora delar av natten (samt rotade igenom mina grejer vid ett tillfälle) så jag sov väl inte jättebra. På natten sjunker temperaturen till ca 5 grader. Här bajar alla på något som liknar någon form av kompost/gödselstacksliknande hög. Sedan äter grisarna upp det med stort nöje. Nemad varnade mig dock med dessa ord ”When you go to take a shit, bring a stick to fend off the pigs. Otherways they will eat right from the source”. Med dessa ord avslutar jag berättelsen, om min första dag i Kalinga. Jo, naturen och utsikten var naturligtvis helt fantastisk också. Men det har man nästan börjat ta for givet. Bortskämd som man blivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar