Kalinga here i come

Ska ut och trekka i Kalinga Province i ca 3-5 dagar. Bilder utlovas vid hemkomst. Jattekul att fa mer kommentarer. Ha det bra sa lange jag ser fram emot detta. :-)..

Planer, Mat

Hmmm jag har skrivit mindre textinlägg än vad jag trodde från första borjan. Mest for att jag tycker det ser så fult ut, utan ä:n och ö:n. Och det är tidskrävnde och besvärligt, att lägga in dem manuellt via ordbehandlingsprogram. Men jag ska försoka bättra mig på den punkten. Jag är fortfarande uppe bland de bildsköna filippinska risterraserna. Jag kommer antagligen att ta en lite längre hike på 3-4 dagar innan jag åker härifran. Så ni alla är förvarnade på att det inte kommer att bli några uppdateringar på ett litet tag. Jag planerar även att ha ett litet “Joels drogspecial”, när jag tuggar “betel nut”(uttalas beetle nut), ett lokalt stimulantia. Och detta kommer dokumenteras på erforderligt vis. Frukta dock ej, jag har ej gått och blivit narkoman, då detta är en ganska harmlös drog. Tydligen så ska förekomsten av muncancer öka hos habituala användare. Men vilken konsumptionsvara är inte cancerframkallande i dagens samhalle?

Annars så önskar jag mest att maten hade varit lika spektakulär som scenerierna här. Men det är tyvärr inte fallet. Detta visste jag naturligtvis redan innan jag åkte, men man kan ju alltid önska sig att saker och ting vore annorlunda. Filippinsk matkultur är en salig blanding av (ofta de tråkiga elementen) av asiatisk (processat ris till allt, och soja), amerikansk (snabbmat, socker i det mesta), spansk (långkokande grytratter med kött,tomat och potatis). Alltihopa ofta relativt kryddlöst och inälvsrikt. Hoppas att maten kommer att vara mer spännande i Indonesien. Jag kan i allafall trösta mig med att det finns mycket god och billig färsk frukt. Ha det bra sålänge. Och sprid ordet om min excellenta blogg vidare sa jag får många besokare och kommentarer. Jag är minst sagt missnöjd med antalet besökare och kommentarer jag fått hitills. Så det är bara till att ta fram piskan och tvinga fler bekanta att besöka sedan. He he he..

Hike till Batad

Batad i hela sin harlighet,mycket spektakulara scenerier for en fin liten skymningspromenad.
Mig och syrran vid Tappia falls
Mer badbilder
Jag badandes vid Tappia Waterfalls. Man kan tydligt se hur jag tuggar "betel nut" ett lokalt "stimulantia". Jag kommer kanske att elaborera mer senare.
Flicka barandes pa sin lillebror mitt bland terasserna
Batad ur en annan vinkel
En poserande man ur Ifugao-stammen som har byggt och odlat terasserna

Forsta bilden pa de spektakulart vackra terasserna i Batad.

Massiv Bilduppdatering :-}...

Sista bilden fran det skona Hapao

Mig med fin bakgrund

Sallskapet pa vandring mellan terasserna
Mor och son arbetande i terasserna
Hapao igen

Mer bilder fran risterrasserna i Hapao.
Jag tankte att ni skulle uppskatta att se mina reskamrater Mette och Jorn, darfor har jag lagt in en fullstandigt normal bild pa dem.
Trottnar man pa sin syster kan man alltid morda henne, och rulla in henne i nan hangmatta lite varstans.

"Poo sir?"

Jag måste bara dela med mig av en charmig liten historia, som jag nyligen upplevt här i Filippinerna. Jag befann mig i Baguio, en stad som är en semesterort for den inhemska filippinska befolkningen. Till saken hör att de flesta filippinska toaletter är inte speciellt rena, saknar sittring och papper. Detta går naturligtvis inte ann då man är på semester, då allt ska vara flådigare än vanligt. Jag befann mig i Burnham Park i centrala Baguio, och fann mig i desperat behov av att besöka en toalett. Jag blev genast bättre till mods, då jag såg en skylt där det stod “Clean Comfort Room!!!”. Comfort room är termen för toalett i filippinerna, så att alla följer mitt resonemang. När jag kom fram så satt det en söt liten tjej i sjuttonårsåldern, och sålde papper (detta görs på filippinska toaletter, ibland av automater, ibland ska man gärna ha tänkt på att ta med eget).

Artigt frågar hon mig “poo sir?”. Något överrumplad och perplex svarar jag jakande. Hon sticker till mig en liten kupong i handen, och jag får betala ca 5 peso för att komma in. Det var det värt, eftersom toaletten var ren och hade sittring. Något senare upptacker jag att på min lilla kupong, står det i mycket liten text “Defecate”. Tydligen spelar det roll vad man gör på toa. Ha ha. Eftersom rena toaletter är en sådan raritet, så kanske de tar mer betalt for mera “nersmutsande” aktiviteter. Ha ha..

Lite mera bilder

Folk bor inklamda i sma hus mellan terassernaOch lite terasser har med
Lite terasser
Bild pa bergstopparna i Banaue

Har ar bilder fran Hapao risterrasserna. Datorn jag gjorde detta pa var tyvarr otroligt seg. Sa det blev bara dessa. Fler och battre bilder ar pavag, det lovar jag.

Kommentera Mera

Kommentera mera, jag vet att ni är därute. Så var inte blyga och/eller slappa nu.

Div grejer

Mmmm gott gult Mangoslem..
Storstadsvimmel, denna bilden togs nar jag var pa genomresa i Manila.
Hehe maste ju lagga in lite bilder pa mig sjalv, ar ju trots allt min blogg.

Uppe i Bergen

Nu har vi kommit upp i bergen. Detta ar lite tidiga bilder. Tagna fran balkongen i mitt hotell.

Upp i bergen

Det blir ingen bilduppdatering idag tyvärr. Möjligheterna till detta är olika, beroende på var man befinner sig. Vi har nu lämnat Bohol, och flygit upp till Manila igen. Därefter har vi tagit en buss upp i bergen. Vi är nu i Baguio, en stad som ligger vackert inklämd mellan bergstopparna på ca 1100 meters höjd över havet. Just nu har jag en nio timmars skumpig nattfärd på buss, att se fram emot. Detta är med blandad glädje, då jag inte kommer att kunna njuta de vackra utsikterna under färden, men jag kommer ej heller att frukta for mitt liv, då bussen tar hårda kurvor langs vägen. Dvs vägen utan räcke, med stup som går rakt ner i bottenlösa avgrunder på vad som måste vara minst 1000m!!! Baguio är annars en väldigt vacker och trevlig stad. Här uppe i bergen är det ett helt annat klimat och stämning än i låglandet. Betydligt mindre hektiskt, och svalare. De har barrträd och färska jordgubbar (dessa odlas året om). Vilket är skönt som omväxling.

Mera bilder

Lyckligtvis verkar detta vara nagon form av bathallplats, och inte en bostad.

Lokalbo som skjutsar oss i sin bat, tyvarr blev ansiktet morkt.

Fler bildskona landskap

De bildskona Chocolate Hills (pa en tyvarr ganska molnig dag).

En liten rumskamrat (vi hade storre ocksa)

Stallet vi har levt de senaste dagarna

First Picture

Den alldra forsta bilden fran flappeland. Tagen direkt pa flygplatsen i Manila.

I Flappeland

Äntligen har jag lite tid att börja skriva på min blogg igen. Det har varit full rulle sen jag kommit till flappeland. Vi landade i Manila, och stannade där på flygplatshotellet den första natten. Sedan bar det av med inrikesflyg till Cebu, där det shoppades och fixades biljetter och dyl. Dagen därpå så blev det båt ut till en ö som heter Bohol med familjen. Vi har bott på en liten resort ute på den Boholska landsbygden de senaste dagarna. Det ligger nästan (men inte riktigt) ute i djungeln. Bilder följer senare, ska försöka ikväll då jag har mer tid på mig att sitta vid datorn.

Bakfylla

Då sitter man här dagen efter och ska städa. Och tömma lägenheten. Och ska mörda någon med en välriktad flygande skiftnyckel. Alla bilder går förresten att förstora genom att klicka på dem, i hela bloggen.

Övriga bilder

Anders blev lite full :-)... Lite grann bara..

Afton med Lapdance på den ryska bordellen

Party 1

Jag har haft min avskedsfest nu. Inte utan att man faktiskt blir lite melankolisk, och börjar tänka att det ska bli tråkigt att lämna alla sina hjärtevänner i sverige. Här är Deniz i partymode.

Tankar kring resan 2

Tja, då har jag varit i Krokstrand och letat efter min dykdator. Har inte hittat den. Slösat en hel jävla dag på det, som man skulle kunna ha gjort massor med andra nyttiga saker på. Men nu får jag istället stressa sönder mig under fredagen och helgen. Jag känner en viss resignation inför att resa utan dykdator. Med en gång jag inte hittade den, och började höra blandade besked för de som (skulle) ha förvarat den åt mig, så borde jag kanske förstått att jag lika gärna kunde ha tappat den på idefjordens botten. Att inte ha en dykdator kommer definitivt begränsa mina möjligheter att jobba med dykning (till en obefintlig nivå) när jag är där nere (dvs på resmålet). Å andra sidan kan jag ju köpa en och ändå kanske inte hitta något som passar, och då ha spenderat massor med pengar på något onödigt. Dessutom kommer nöjesdykning även den begränsas kraftigt utan dykdator. Då alla andra dykare kommer undvika mig som en paria, med mina kortare dyktider och räknande i dyktabeller. Helst borde de som är ansvariga för försvinnandet, hastigt be om ursäkt och hosta upp pengar till en ny (Och så var det den om snöbollen i helvetet). Snyft, ingen kommer vilja vara min divebuddy.

Jag fick ett mail i dag från en bekant i Filippinerna. Det var kort men hjärtligt. Jag fick känslan av att min återkomst var oväntad, men välkommen. Det ska bli mycket spännande att se hur människor jag träffat reagerar på min återkomst. Att man ska träffas igen någon gång i tiden, är ju sånt som alla säger, men få lever upp till. Jag tror att om man lever en sådan livsstil att man träffar många människor, och umgås intensivt och sedan förlorar kontakten för alltid, blir man ganska mentalt konditionerad av detta. Det kan nog till och med vara lite obehagligt och ovant och träffa gamla bekanta igen. Att märka att de har förändrats, eller att man själv har gjort det. Men jag tror ändå på att det kommer att vara till den största delen en positiv upplevelse.
Hmmm, detta känns som jag kommer att spinna vidare på. Iallafall något som jag helt klart kommer att återkomma till när tiden är inne.

Tankar inför resan

Ja ja, då sitter man här alldeles för sent och kan inte släppa resan ur tankarna. Den sista tiden blir helt enkelt bara en jobbig transportsträcka. En sträcka som dessutom mest är full av saker man måste göra. Dessa saker gör att man oroar sig. Transportsträckan blir en plåga, när man är konstant stressad över allt som måste fixas innan man åker. En liten ljuspunkt i tillvaron är att det absolut största måstet är avklarat. Lägenheten är uthyrd, kontrakt påskrivna. Dessutom till två killar som jag fick en god magkänsla för. När paniken började nagga på min redan tvivelaktiga nattsömn, så var jag oerhört oroad över att jag skulle vara tvungen att hyra ut till någon tvivelaktig (i ordets alldra bredast bemärkelse) person.
När man väl hittat någon och börjat inleda "hyresförhandlingar" (eller vad man nu skall kalla det för) som känns nogurlunda framgångsrika, då börjar naturligtvis samtal från personer av tvivelaktig mental hälsa drösa in. De har åtskilligt gemensamt. Alla har någon form av snyfthistoria (skilt sig från frun, min gamla mamma har dött som jag bodde hos osv, mina iranska föräldrar ska besöka mig för första gången på 20 år). Samtliga lyckas heller inte framstå som personer med sådan mental stabilitet som jag skulle anförtro mitt hem åt i fyra månader. Detta under ett fem minuters telefonsamtal, med undantag för en av skilsmässomännen som var mycket svår att skaka av sig. Det är med blandade känslor man avvisar dessa människor. Dels en suck av lättnad, man blev iallafall av med dom. Jag gjorde inget dumt ekonomiskt beslut, utefter på personer som exploaterar mitt (goda?) samvete. Samtidigt finns det ju alltid där. Det är kanske bara människor som befinner sig i genuina knipor, och bara behöver lite flyt i livet. Jag vet, för det känns som jag har varit i liknande situationer i livet. Nog om detta, nu är det iallafall avklarat, och jag är förbannat glad över det.
Nästa bekymmer är att jag saknar min dykdator, något jag verkligen kommer behöva under resans gång. Jag har rotat igenom hela mitt hem, och ingenstans står den att finna. Alternativet är att åka och leta efter den i Krokstrand (vilket kostar både pengar,tid och mental hälsa) där jag förvarat den på sistonde, och kanske inte hitta den där heller. Personerna i vars hem jag förvarade min dykutrustning, har ej heller kunnat ge mig ett ordentligt svar på var den skulle kunna finnas någonstans. Eftersom jag anser att de i detta fall har gjort dåligt ifrån sig, undviker jag att nämna några namn. Om jag hade skickat saker med ett femsiffrigt värde, och sedan saker försvunnit i röran, hade de knappast nöjt sig med de ambivalenta och undanflyende svar jag har fått. Först var det "vi är säkra på att den är medskickad med dykutrustningen som du (dvs jag) fick i Göteborg, alternativt har du själv hämtat den tidigare (och sedan glömt det, dessutom) ". Underförstådd mening på svar ett: Du har för stökigt hemma, därför tror vi att du hittar den om du städar, plus att vi själva kan använda detta för att undvika ta (en del av) ansvar(et) för ett eventuellt försvinnande av något med ett värde mellan 2-3000kr. När jag sedan rotat genom hela lägenheten noggrant och inte hittat den är det en annan melodi. Svar två är, "Vi kanske glömt den hemma, men du får skylla dig själv att du har det skitstressigt nu, eftersom du har haft lång tid att leta efter den (dvs åka till Krokstrand)". Underförstådd mening: Ok, du kanske inte är så korkad att du slarvar bort något som är värt flera tusen spänn, trots att du råkar ha lite stökigt hemma. Men vi vill fortfarande inte ta något ansvar för att en dyr grej eventuellt blivit borttappad, och att våra mist sagt divergerande svar har gjort att du måste stressa massor i onödan.
Nog om detta, jag har en tendens att gnälla mycket. Vill ju knappast att detta skall dominera bloggen. Det har väl ändå en viss relevans, då detta är priset man får betala för att resa (utöver den rent monetära aspekten). Detta och hemkomstdepression. Så att ni inte ska bli för avundsjuka på mig :-).Jag återkommer snart med mer framåtsträvande resetankar.

Tiden

Jag har nu ändrat bloggens interna klocka till Filippinsk tid. Detta så ni ska kunna se när jag gör mina inlägg, lokal tid. Tänkte det kunde vara en kul grej för er, kära läsare. För den som är nyfiken så är det svensk tid + 6 timmar..

Vilda djur

Mest för att göra bloggen lite mer innehållsrik har jag lagt till en sk"poll" som ni gärna får svara på. Den handlar om vilda djur, närmare bestämt vilken/vilket av dessa man helst skulle vilja se i vilt tillstånd. Men vem vet, resultaten kanske påverkar vad ni kommer att få läsa om här i bloggen framöver ;-)..

Början

Allt har en början. Och detta är början på min reseblogg. Har inte kommit iväg än, men det gäller ju att starta i god tid. Första inlägget detta. Kommer nog mest joxa runt med layout och dyl ett tag, så jag lär mig hur detta funkar. Vill få en skön tropisk känsla på designen också, fast det verkar svårt.Vi får väl se hur det går helt enkelt.